Stekängen Garage Gym

Vi har en vision om att skapa ett garage-gym i det vackra och välskötta lilla samhället Ekängen. Idén är att skapa ett opretentiöst ställe för träning och hälsa där de boende i det lilla samhället kan träffas, känna gemenskap och träna tillsammans. Tanken är att det ska vara personligt och genuint. Fokus ska inte ligga på kalorier eller midjemått, utan på att ta i, att utvecklas, att utmana sig själv. Och framförallt, att ha kul. Vi ska fulsvettas och välta däck, ta i så att vi spricker, garva åt varje misslyckat försök och glädjas åt varje personbästa. Tillsammans kan folket i ett samhälle uträtta under och jag ser i min vision ett garage-gym där alla medlemmar hjälper varandra på de sätt de kan bäst.

Jag vet vad vi som har en vision om Stekängen Garage Gym kan erbjuda. Träning kan vi. Syrran är landslagskvinna i MMA/UFC tillika personlig tränare.

buren

Frugan är meriterad landslagskvinna i boxning, boxningstränare steg 1 samt har flera kurser i styrketräning och idrottspsykologi. Hon är även legitimerad idrottslärare.

DSC_0016

Min vän är Ultra-löpare (jag vet, helt sjukt).

fredrik

Jag är boxningstränare steg 1, har flera års erfarenhet som innebandytränare och har sjuka biceps. Sjukt små alltså.

IMG_7148

Tillsammans kommer vi lägga upp pass som oundvikligen leder fram till att den som tränar hos oss blir starkare, snabbare, hälsosammare, och, detta vågar jag påstå, lyckligare.

Shipra Engelke foto Senad Honic foto 4

Mer fokuserade.Shipra Engelke foto Senad Honic foto 17

Bättre föräldrar.Shipra Engelke foto Senad Honic foto 30

Vad säger du? Är du på?

 

// bethechangegym.wordpress.com

War zone? No, no, no, ”garden of roses”.

Parts of the infamous district Rosengård (rosegarden) is today easily mistaken for a warzone. It isn’t of course, but it sure looks like it. Because this Easter about twohundred cars were damaged as underground garages were set on fire. And the pictures speak for themselves.

DSC_0241

***

Our team is the third to arrive to the scene and we are met by smokepillars rising over the eight-story biuldings as we roll in.

SOS lets us know, just before we arrive, that we should be a little extra careful today, the police has informed them that a lot of people are gathering. We know the drill, put on the special glasses with protective lenses against lasers, no investigations by ourselves, stay with the group, at all times. Unfortunately earplugs is not an option, that would mean loss of ability to communicate over the radio. So we decide that if one of us yells explosives, all of us cover our ears with our hands. Hopefully then we will not meet the same fate one of our teamleaders suffered over christmas when a banger gave him tinnitus.

I am one of three smokedivers on fire engine 1010, and our first order is given before we leave our vehicle. We are to make sure that smoke from the garage does not enter the nearby lying appartmentbuildings through connecting corridors. It doesn’t. The residents are safe. A lot of them, however, gather close to the garage, worried about their cars, inhaling the toxic smoke. We tell them to leave. Smoke from carfires is extremely toxic and the plume rises and falls between the walls of the buildings. Kids in their mothers arms are sometimes engulfed, and the knowledge on how dangerous the smoke is is not widespread among the residents.

Our next order is to enter the garage and put out the fire. And that we do.

DSC_0242

As we enter the garage, thoughts fly through my head, my position this night is smoke diver leader, I am responsible for the safety of my two colleagues who are supposed to push forward until they reach the fire. In this case, the inferno. As we enter the garage, my IR camera indicates temperatures of 50°C in the concrete roof, 60 metres away from the hottest spot. The garage is as big as a soccerfield, and it is pitch black. It is like entering something out of movie. That which I can see through my camera is distorted, my eyes are fed a deceptive reality. Everything looks clean and beautiful streaks of smoke play in the colors of the rainbow. It looks like art, a masterpiece. And we are alone, I cant see the end of the garage, and I cant see the exit. I can feel the heat though, I can actually hear it. It crackles and pops, and water hisses as it cools the surface of a dussin cars, a tire explodes, or maybe an airbag, the boom resonates before it fades away out into the empty space. A strange calm finds me, everything  that could have gone wrong, didn’t. In fact, everything is under control, my colleagues are doing a tremendous job, and I know we’ve got this.

The radio springs to life, our teamleader wants to know how we are proceeding. I tell him we are doing good but that we will soon have to make our retreat as the pressure in our bottles quickly drops. Another smoke diving team picks up when we leave. And soon thereafter, the job is done. It is well done.

DSC_0247

This garagefire engaged all of Malmös engines, as well as two ladders, leaving only one ladder to cover a city of 300.000 people, thus robbing from its citizens the safety net that they pay hard earned money for. This is a serious crime. And I sincerely hope that the arsonists are found.

Emptying a city of its lifesavers is probably one of the dumbest things you could possibly do. It is above reckless. My guess is that you who started these fires do not understand the consequences of your actions. If you do, then rot in jail.

DSC_0243

// Kaj Engelke

—————————————————————————————————————————————-

Under påsken har Malmös brandmän släckt ett fyrtiotal bilar, delvis eller helt utbrända. Men uppskattningsvis 200+ har blivit skadade. Dessa bilar har stått i underjordiska garage.

Bilderna är tagna med min mobil i orienteringssyfte dagen efter branden. Ni är välkomna att dela bilderna i informationssyfte. Vänligen uppge dock mitt namn som fotograf. Och länka gärna till bloggen.

// Kaj Engelke

DSC_0251

Normal riskmiljö

Jag försöker hitta ett bra sätt att förklara hur jag upplever mitt arbete som brandman i Malmös problemområden. Det är inte helt lätt. Att arbeta som brandman innebär naturligtvis en förhöjd risk. Det är nämligen sant som klyschan säger. När alla andra springer ut, då springer vi in. För oss är det normalt. Vi är utbildade och utrustade för att arbeta under svåra förhållanden. Det är vårt jobb. Och vi är väl förberedda. Men det finns saker i vårt yrke som det är svårt att förbereda sig på.

Exempelvis hur man bäst närmar sig en bil som vi misstänker kan ha handgranater i bagaget. När polisen först uppmärksammade oss på att vi behöver iaktta största försiktighet i Malmös problemområden så kändes det overkligt. Men det var verkligt. Malmö hanterar fler handgranater än någon annan stad i något annat europeiskt land. Och vi anpassar oss, vi kan inte göra något annat. Därför vet jag nu rent yrkesmässigt hur man gör. Det är inte så svårt. Snett bakifrån, låt den brinna minst 10 minuter först. Har det inte smällt då så fortsätt fram, men använd ett speciellt strålrör och håll dig under fönsterhöjd. Då minskar risken för att jag skulle dö om det nu ändå skulle smälla. Men den mentala förberedelsen. Den kan vi inte öva på. Och min fru tycker inte att det känns bra oavsett om jag vet hur jag ska göra för att minimera risken för att mitt liv spills i onödan.

Och det som hände igår, det har vi inte hunnit öva på. För hur övar man på att få en bomb på sig?

Vi har som brandmän inga speciella övningar som förbereder oss för hur det är att jobba i vissa unika situationer. För oss är risk det normala. Det är vår vardag, vår arbetsmiljö. Det kallas inte för något speciellt. Normal arbetsmiljö är detsamma som hög riskmiljö. Men så heter det inte.

Det heter ingenting faktiskt. Men ibland har vi ”restriktioner”. Det kan innebära att vi har order om att avvakta till dess att polis är på plats. Det vill säga, vi får inte åka in och påbörja släckningsarbete innan polisen ”säkrat platsen”. Just idag har vi order om att inte gå ut ur våra fordon om inte annat sagts av arbetsledare. Det har att göra med att en ung man igår kastade en bomb på en av oss.

Explosivmedlet som kastades mot min kollega igår detonerade så kraftigt att polisens tekniker kallades till platsen för att utreda vilken typ av sprängmedel som använts. Den initiala bedömningen var rörbomb. Den senare bedömningen att det är oklart. Någon typ av explosivmedel. Med andra ord, en bomb, men av okänt slag.

En bomb.

Jag pratar med min kollega, min vän. Han är skärrad, förbannad, oförstående. Han önskar mig lycka till ikväll, ber mig vara extra försiktig, han vet att jag gå på passet precis. ”Gå inte ur bilen Kaj”, avslutar han. ”Ta hand om dig. Vi ses imorgon”. Jag skakar av ilska. Jag kan inte släppa det. Vem fan kastar en bomb på en annan människa? Hur tänker man då? Jag fattar ingenting. Är det brist på empati eller förstånd som är orsaken? Är det både och? Och vart är media? Vart är Sydsvenskan? Aftonbladet? Expressen?

Min kollega bemannade igår vår tankbil. Tankbilen var larmad till Rosengård för att släcka en bilbrand, eller tre rättare sagt. Också vardag. Lite cancerogena gaser här, lite där, no worries. Vi får helt enkelt ta och bygga om våra stationer och installera speciella tvättmaskiner och filter för att tvättvattnet är så giftigt att vi inte får släppa ut det i avloppet. Men skit samma. Hellre cancer än bomber, helt ärligt.

Det är när tankbilen ska vända och chauffören ska backa fordonet som min kollega går ur för att hjälpa honom och fungera som extra ögon. När han står där kör en bil upp och stannar en kort bit därifrån, en ung man hoppar ur bilen och tänder på någonting och kastar det mot honom. Min kollega hinner ta ett par snabba steg åt ett annat håll innan föremålet detonerar. Explosionen är så kraftig att de kollegor som står 70 meter längre ned på gatan beskriver hur det fladdrar i byxbenen när tryckvågen når dem. Tankbilen på 20+ ton gungar. Tack vare att min kollega vet att vi befinner oss i Rosengård så reagerar han snabbt. Tack vare att han som kastade fumlade med bomben och tappade den mitt i kastet så nådde han inte fram. Tack vare. Tack och lov. Om kastet varit bättre och bomben träffat min kollega i ansiktet, hade han levt då?

Om du läser det här, du som kastade en bomb på min vän. Försök då förstå, att om du, när du i hög hastighet smet ifrån brottsplatsen, hade tappat kontrollen och orsakat en olycka, då hade samma brandman som du kastade bomben på kommit och hjälpt dig. Försök ta det till dig. Försök förstå. Jag ber dig!

Det finns ingen ursäkt för det du gjorde. Om det är frustration och ilska över samhället du känner, försök då förstå att vi också är frustrerade. Vi vet att saker och ting hade kunnat vara bättre. Vi vet också att det är bättre här än på de flesta ställen. Den största frustration jag känner just nu är det faktum att du beter dig på detta sätt mot just de människor som alltid kommer att ge allt för dig. Vi är inte, i något avseende, dina fiender. Tvärtom, du kan alltid, trots att du utsätter oss för våld, räkna med att om du råkar illa ut så kommer vi.

Vi finns här för att hjälpa dig. Jag ber nu dig, hjälp oss. Hjälp oss få ett slut på detta. Min kollega klarade sig, tack och lov. Men det hade kunnat gå riktigt illa. Jag ber dig inse att ingenting gott kommer ur detta. Frustrationen i samhället växer. När du beter dig på detta sättet mot räddningspersonal så ger du energi till en destruktiv kraft. Du föder otrygghet. Denna otrygghet kommer i slutändan slå tillbaka mot dig själv.

Jag försöker förstå dig. Säg mig, hur ska jag nå dig? Vad mer kan jag göra, än att göra allt för att rädda ditt liv, för att du ska förstå att jag är den sista personen du borde slänga en bomb på?

 

// Kaj Engelke

Fars dag

Tiden läker alla sår, så brukar man säga. Fast ärren finns kvar.

Mina ärr syns inte, de ligger innanför huden. Innanför muren. Långt långt bak nånstans, förträngda men verkliga. Det har hänt, men så fort jag närmar mig det som hände så blir det svart. Jag fylls av vakuum.

Som barn stängde jag av det hemskaste jag varit med om. Jag har blockerat mig själv oändligt effektivt. Jag vet vad som har hänt men jag vägrar att minnas. Jag kan inte.

Du, kära far, sårade mig så svårt att det tog mig 32 år att ens närma mig tanken på att våga vara far själv. Du behandlade mig illa. Du skadade mig. Ännu idag, trots att jag inbillar mig att jag förlåtit dig, så stänger jag av och skyddar dig när jag tänker på dig. Jag släpper inte fram sanningen om vem du är eller vad du gjort.

Det är slut med det nu. För att kunna läka på riktigt måste jag våga möta dig, se dig, erkänna dig.

Du var ingen bra far. Jag är arg på dig. Besviken, frustrerad, ledsen. Jag känner mig oälskad.

Det var nyligen fars dag. Jag var med min familj. Det viktigaste som finns. Det slog mig på kvällen när jag var ensam en stund, att jag inte har ett enda minne av dig, mig, min syster och min mor tillsammans. Kan du fatta det pappa? Kan du förstå att du sårade mig så djupt att jag inte har ett enda minne från min barndom? När jag tänker tillbaka så börjar mitt liv när jag är 7. Ett bra tag efter att mamma lämnade dig.

Mina minnen börjar med hembränt och slagsmål. Jag kommer ihåg att du tycker att man kör bättre full. Att jag kröp bak och lade mig i bagaget när du körde till landet för att jag tänkte att om du krockar så kanske jag inte slungas ur bilen om jag tar spjärn mot baksätet. Du körde full med mig i bilen din jävla idiot. I en bil med V8 men utan bälten. Hur fan tänkte du?

En sak har du lärt mig.

Jag ska aldrig bli som du.

Jag älskar dig likt förbannat.

Grattis på fars dag, fast i efterskott!

En dag på jobbet

När Hyllies släckbil anländer till station Jägersro så möts vi av tystnad. En normalt sett sprudlande brandstation med glada kollegor är förvandlad till en plats där endast sorg råder. En brandman har tårar i ögonen. En av oss säger någonting, någonting som visar sig vara olägligt, och brandmannen med tårar som ringlar sig nedåt i det sotiga ansiktet säger bara, ”det är inte läge nu”. Vi respekterar det. Vi får reda på att en liten flicka omkommit i branden på Rosengård och vår kollega som hittade henne och bar ut henne har en dotter i samma ålder. Han och de andra rökdykarna har svårt att fungera resten av passet och en avlastningsgrupp kallas in för att alla som varit inblandade i insatsen ska få ventilera sin sorg. Stationen blir x:ad under tiden. Det betyder att alla andra stationer i förbundet tar ett utökat ansvar för larm på Jägersros distrikt så att de kollegor som bearbetar sin sorg ska få chansen att göra det.

Efter en snabb överlämning åker jag och mina kollegor ner till Rosengård och tar över arbetet. Jag är chaufför, vilket i detta fallet betyder att jag står långt ifrån mina kollegor. Jag befinner mig vid bilen och ansvarar för att vattenförsörjningen till rökdykarna fungerar. Min styrkeledare samarbetar med polis och restvärdesledare. Efter ett litet tag så kommer de boende fram till mig och börjar prata. De kräver mig på svar. De frågar mig varför jag hatar alla som bor i Rosengård, varför jag vill att dom ska dö, varför vi låter huset brinna och varför vi tar extra lång tid på oss när vi ska komma till Rosengård. Jag har svårt att värja mig, frågor haglar över mig och jag känner mig otrygg i den hätska stämning som uppstår. Jag försöker förklara att jag inte hatar någon i Rosengård, att den kollega som hittade den lilla flickan faktiskt befinner sig en kilometer härifrån och gråter för att ett liv spillts helt i onödan. Jag försöker förklara att vi låter taket brinna av för att om vi släcker det så kommer vi att vattenskada hundra lägenheter och ingen kommer kunna bo där på flera månader. Jag förklarar att vi kom så snabbt som möjligt och att de gånger vi inte kommer snabbt så handlar det inte om liv att rädda, utan om att vi är rädda, rädda för att få sten på oss, eller för att något värre ska hända. Jag förklarar att vi ibland har order om att inte åka in utan poliseskort och att vi då måste vänta på att polisen ska hinna fram. Jag talar inför en publik som redan bestämt sig för att jag ljuger och jag når inte fram. Jag blir mer orolig, fler anländer och folk är förbannade. Hat lyser i ögonen på unga män som granskar mig. Plötsligt anländer en grupp ungdomar som har en annan attityd, de förklarar för gruppen som samlats vid min släckbil att brandmän är hjältar, att vi är förebilder och att vi förtjänar deras respekt, inte deras misstro. Killarna får mothugg men de är från området, deras ord har viss effekt. Efter ett tag ger sig alla iväg och jag blir ensam kvar igen. Jag är fortfarande ensam när solen går ner. Ensam med tankar jag aldrig tänkt förut. Ensam med känslor jag aldrig känt förut. Ensam i ett område där jag och mina kollegor gjort allt vi kan. Ensam, hatad, missförstådd och respekterad i en förvirrande blandning, i en värld som jag inte känner igen.

// Kaj Engelke

Vad är kärlek?

Kärlek är 14 år med samma kvinna, och fortfarande längta efter henne.

Kärlek är en son tillsammans.

Kärlek är en liten vovve, som viftar på svansen, som puffar på dig med nosen, och som alltid lyssnar på dig, även när du snackar strunt.

img_1019

dsc_0363

Kärlek är att göra allt för sin familj.

Det är inte svårare än så 🙂

 

 

 

 

 

Bäste politiker!

Bäste politiker!
 
Vad behöver jag göra för att du ska se vad jag ser?
Förstår du inte att samhället är upp och ner?
 
När bilen brinner vid ert hus, är det då fortfarande ett bus?
Ska det krävas att du byter jobb med mig, så att stenen istället träffar dig?
 
Vad känner du när staden brinner, kan du hjälpa mig förstå?
Det känns som du kring ämnet spinner, hur kan det vara så?

Vi brandmän kämpar hela natten, du pratar dock alltjämt om skatten. 

Din brist på ansvar ger oss cancer, snart får du inte flera chanser.
 
Vi hostar blod och du oss sviker, du hör oss inte, trots vi skriker.
Vi fortsätter släcka stadens bränder och betalar med vår kropp.
Du endast rentvå dina händer och släcker vårat hopp.
 
Du kommer aldrig med nåt svar, vårt tålamod det tryter.
Snart så finns vi inte kvar, då snart vi yrke byter.
 
Vår kraft ska gå till folkets trygghet och ej till anlagd brand.
Hur känner du inför din skygghet och kring en utsträckt hand?
Har jag väckt dig ur din dvala? Kan du ta ansvar och med mig tala?
 
Kommer du att svara och visa att du hör?
Eller ska du vänta tills en brandman dör?
 
 
// Kaj Engelke