En dag på jobbet

När Hyllies släckbil anländer till station Jägersro så möts vi av tystnad. En normalt sett sprudlande brandstation med glada kollegor är förvandlad till en plats där endast sorg råder. En brandman har tårar i ögonen. En av oss säger någonting, någonting som visar sig vara olägligt, och brandmannen med tårar som ringlar sig nedåt i det sotiga ansiktet säger bara, ”det är inte läge nu”. Vi respekterar det. Vi får reda på att en liten flicka omkommit i branden på Rosengård och vår kollega som hittade henne och bar ut henne har en dotter i samma ålder. Han och de andra rökdykarna har svårt att fungera resten av passet och en avlastningsgrupp kallas in för att alla som varit inblandade i insatsen ska få ventilera sin sorg. Stationen blir x:ad under tiden. Det betyder att alla andra stationer i förbundet tar ett utökat ansvar för larm på Jägersros distrikt så att de kollegor som bearbetar sin sorg ska få chansen att göra det.

Efter en snabb överlämning åker jag och mina kollegor ner till Rosengård och tar över arbetet. Jag är chaufför, vilket i detta fallet betyder att jag står långt ifrån mina kollegor. Jag befinner mig vid bilen och ansvarar för att vattenförsörjningen till rökdykarna fungerar. Min styrkeledare samarbetar med polis och restvärdesledare. Efter ett litet tag så kommer de boende fram till mig och börjar prata. De kräver mig på svar. De frågar mig varför jag hatar alla som bor i Rosengård, varför jag vill att dom ska dö, varför vi låter huset brinna och varför vi tar extra lång tid på oss när vi ska komma till Rosengård. Jag har svårt att värja mig, frågor haglar över mig och jag känner mig otrygg i den hätska stämning som uppstår. Jag försöker förklara att jag inte hatar någon i Rosengård, att den kollega som hittade den lilla flickan faktiskt befinner sig en kilometer härifrån och gråter för att ett liv spillts helt i onödan. Jag försöker förklara att vi låter taket brinna av för att om vi släcker det så kommer vi att vattenskada hundra lägenheter och ingen kommer kunna bo där på flera månader. Jag förklarar att vi kom så snabbt som möjligt och att de gånger vi inte kommer snabbt så handlar det inte om liv att rädda, utan om att vi är rädda, rädda för att få sten på oss, eller för att något värre ska hända. Jag förklarar att vi ibland har order om att inte åka in utan poliseskort och att vi då måste vänta på att polisen ska hinna fram. Jag talar inför en publik som redan bestämt sig för att jag ljuger och jag når inte fram. Jag blir mer orolig, fler anländer och folk är förbannade. Hat lyser i ögonen på unga män som granskar mig. Plötsligt anländer en grupp ungdomar som har en annan attityd, de förklarar för gruppen som samlats vid min släckbil att brandmän är hjältar, att vi är förebilder och att vi förtjänar deras respekt, inte deras misstro. Killarna får mothugg men de är från området, deras ord har viss effekt. Efter ett tag ger sig alla iväg och jag blir ensam kvar igen. Jag är fortfarande ensam när solen går ner. Ensam med tankar jag aldrig tänkt förut. Ensam med känslor jag aldrig känt förut. Ensam i ett område där jag och mina kollegor gjort allt vi kan. Ensam, hatad, missförstådd och respekterad i en förvirrande blandning, i en värld som jag inte känner igen.

// Kaj Engelke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s