En bilbrännare svarar.

http://www.vlt.se/vastmanland/vasteras/klart-som-fan-att-vi-tar-ut-var-frustration-genom-att-forstora-och-vandalisera

Jag skriver detta i hopp och tro att det ska nå ut till personer med mer makt i samhället, som kan hjälpa till att förändra just Skallberget till ett bättre område. Jag skriver detta utifrån egen erfarenhet, sådant som jag har både sett och gått igenom. Jag har vuxit upp på Skallberget och känner till en del av ungdomarna.

I detta mail som jag skriver nu vill jag försöka förklara hur vi upplever saker. Så peka inte finger på oss hjälplösa ungdomar bara för att ni har lyckats i ert liv, vissa behöver hjälp mer än andra. Jag är en av dem som kom till Sverige i tidig ålder och det stämmer ganska bra att jag hade goda förutsättningar. Förutom att min familjs relation var förjävlig och en hel del frustration byggdes upp med tiden som gick och ju mer jag utvecklades och blev äldre, desto mer blev jag indragen i den här onda spiralen med liknande människor som mer eller mindre bar på någon börda inom sig.

Redan i tidig ålder blev man behandlad annorlunda. Ibland var det på grund av etnicitet, ibland på grund av att man befann sig på en viss plats och ibland bara för att just de människorna som hade makten kände för att jävlas med oss. Så många gånger jag blivit upptryckt mot väggen och visiterad framför mina nära och kära. Det har verkligen tryckt ner mig och mitt värde. Ska jag behöva täcka för mitt ansikte när jag vistas i ett område jag växt upp i? Av vilken anledning då? För att polisen missbrukat sin makt och dragit oss alla över en och samma kam.

Jag har aldrig varit dömd för något men ändå skulle jag säga att jag är en av dem som har blivit mest dåligt behandlad. Så många gånger har jag och mina vänner blivit utkörda till exempel till Hälla under vintertiden då man varken hade pengar eller bil för att kunna ta sig hem, och så undrade mamma när man kom hem mitt i natten. I sin tunna jacka, frusna tår och förkyld. När jag såg min familj helt förkrossad över detta så kände jag bara att man ville ge något tillbaka på samhället för sättet de behandlat en på.

Man samlade ihop ungdomarna i kvarteret som kände sig förtrycka och det var då dessa bilbränder började dyka upp för det var ett sätt att få ut sin ilska men även uppmärksamheten av människor, ett sätt att försöka få omgivning att reagera och lyssna på oss!

Det vi ungdomar på Skallberget kräver av Västerås stad, samt politiker är mer aktiviter på Skallberget.

Till exempel, på Pettersberg bjuder fritidsgården hela området på hamburgare och skapar sammanhang mellan äldre och ungdomar. På Bäckby har de startat en fritidsgård för vuxna där även unga samlas och umgås. På Vallby har de byggt ihop ett kafé som sitter ihop med fritidsgården där unga och äldre kan sitta i sällskap med varandra.

Men tyvärr, så har Skallberget varken parkbänkar eller annat känns det som. Det finns inte ens belysning för oss när vi är ute och spelar på den halvtrasiga fotbollsplanen som egentligen har varit ospelbar i över två år. Målen på planen har inte ens nät, som kostar cirka 50 kronor. Vi ungdomar samlade förut ihop pengar och köpte nät, som sedan någon tog ner. Vi har inte ens någon streetplan utan bara en gammal och trasig konstgräsplan och inte nog med det, det där gräset användes i ett par år innan vi fick det, fast då låg det på Ringvallen IP. Basketkorgarna saknar också nät sen något år tillbaka.

De äldre vuxna i området ser på oss som om vi är djur eller onormala. En gång i tiden ordnade man brännboll en gång om året där vuxna och barn i hela området körde tillsammans. Av vilken anledning kände de för att ta bort det? Vi såg det som en rolig gemenskap där alla kunde vara med och ett bra sätt att umgås på.

Var det för att Skallberget inte ansågs som ett farligt område? Eller var det för att alla pengar från staten gick till Bäckby, Råby och Vallby?

Kort och gott, det är klart som fan att vi tar ut vår frustration genom att förstöra och vandalisera när vi har brist på aktiviter här. Det finns varken god gemenskap, aktiviter eller saker/föremål vi kan använda oss av.

För den delen tror jag även att det är billigare att köpa och skapa lite mer positiva saker på Skallberget, än att pengarna ska gå till försäkring, utryckning av brandkår för dessa bilbränder osv.

Vi vill se förändringar inom snar framtid. Blir det så att ni inte tar till er efter detta mail finns det inte så mycket kvar att säga. Då har vi det konfirmerat att ingen bryr sig om oss ändå.

Bäste bilbrännare

Bäste bilbrännare, jag ska berätta ett par saker för dig. Du förstår, jag jobbar som ”brandman”, och jag vill hjälpa dig förstå vad det innebär.
”Brandman” är en yrkestitel för en person som arbetar med att rädda liv. Möjligen är ”livräddare” en mer passande titel. Vi släcker nämligen inte bara bränder. Vi startar också hjärtan som stannat. Vi ger luft till dem som slutat andas. Vi simmar efter den som drunknar. Vi klipper loss den som krockat. Vi täpper den dödligt giftiga och frätande läckan på kemikaliefabriken och så vidare.
Kort sagt: Vi kommer till dig när det allra mest fasansfulla har inträffat och du hade dött om inte vi hade räddat ditt liv. Vi är livräddare.
Men vi är mer än det.
Vi är någons barn. Vi är någons mor och far. Vi är bröder och systrar. Vi är människor, precis som du. Som människor så har vi rätt till samma saker som du. Vi har exempelvis rätt till trygghet och hälsa. Vi har rätt till att leva fria och vi har rätt att få tycka vad vi vill om saker och ting. Vi har också skyldigheter, precis som du. Vi är skyldiga att uppföra oss på ett sådant sätt att skada inte tillkommer någon annan.
Här har du och jag gått skilda vägar kan man säga. När det kommer till skyldigheterna så gömmer du dem på samma ställe som du förvarar ditt samvete.
Det är nämligen så att när du tänder eld på en bil så tillför du skada. Du skadar mig som brandman. Jag tvingas andas in giftiga brandgaser. Brandgaser är vad som utgör den cancerframkallande rök som jag andas in när jag utför mina skyldigheter gentemot samhället.
Hängde du med där? Du skadar samhället, jag hjälper samhället. Du förgiftar mig med cancerframkallande gaser, jag ägnar mitt yrkesverksamma liv åt att rädda livet på dig. Tycker du att detta känns rättvist? Tycker du att jag får skylla mig själv för att ditt beteende bara är ett resultat av ett samhälle som inte tagit hand om dig?
Då ska jag berätta en sak för dig. Jag växte upp tuffare än du. Min uppväxt var ett helvete. Det var otrygghet, ohälsa, rädsla, våld och inga pengar. Det var, enligt ditt synsätt, en massa bra ursäkter att använda sig av för att inte ta sitt ansvar.
Men jag har varit där du är, och det har många av mina kollegor också. Vi går inte på ditt skitsnack. Medan du väljer att förgifta oss, så arbetar vi allt vi kan för att hjälpa det här samhället, så att fler kan ha det som vi har det. Så att du kan ha det som vi har det.
Tänk efter nu, är du snäll. Tänk ordentligt! Fråga dig själv om det kanske är så att det inte är mitt fel att du bränner ner samhället mitt i natten. Det är egentligen ganska ironiskt. Du arbetar för att släcka mitt liv. Men om ditt liv släcks, så tänder jag det igen.

Kaj Engelke